K I W I och S O D A

I söndagskväll åkte vår nattgäst hem till sig. Även om Jasmine är en tråkig tanthund som inte vill leka, inte vill springa och egentligen inte har något gemensamt med Kiwi (förutom att de är hundar, tokiga i att sola och äta godis), så kom de faktiskt varandra ganska nära de sista dagarna. Jasmine är en sån hund, som inte är noga med andra hundar och som framförallt vill vara i fred och ligger helst och vilar för sig själv. I vanliga fall brukar hon säga ifrån till Kiwi, när Kiwi vill lägga sig nära men under de senaste dagarna har faktiskt Kiwi fått komma Jasmine väldigt nära och de båda har faktiskt uppskattat varandra. :O Hör och häpna! :O

Den allra sista dagen som Jasmine var här så var det faktiskt som att bara ha en hund. När jag målade en dörr så fick de vara ute i trädgården (som framtills på torsdag saknar staket på ena långsidan där det sitter en syrenhäck) och då gäller det att ha lite koll, så att ingen smiter ut till brevlådan. Varje gång jag gick för att kolla till dem, så visade det sig att de strosade omkring i trädgården tillsammans och höll sig ett par meter ifrån varandra hela tiden. Helt otippat. I början av Jassens vistelse här så var man tvungen att leta efter den ena hunden där och den andar hunden här.

Som sagt var så är Jasmine och Kiwi totalt olika och har inte direkt något gemensamt, men kom att trivas väldigt bra tillsammans ändå och var liksom väldigt sammansvetsade på slutet. Är fortfarande helt paff över det hela...

Idag har vi varit på stranden och busat tillsammans med Tarzan. :) Oscars föräldrars hundar Molle och Rex, samt mina föräldrars hund Jasmine fick följa med.


Rex, Molle, Tarzan och Jasmine längst fram.


Full fart på Tarzan och Kiwi.

Den här veckan har vi haft ett smärre hunddagis hos oss... för ett par dagar sedan var Oscars föräldrars hundar här, tollaren Molle och taxen Rex. Nu är istället mina föräldrars yorkshireterrier Jasmine här. Jassen, som hon kallas, är numera nio år och mer eller mindre en tant. Kiwi har inte riktigt fattat det än och försöker titt som tätt att få Jasmine att leka med henne. Tyvärr är vårt besök lite fin i kanten och är van vid att bli behandlad som en prinsessa, så det blir absolut inget bus!

Håller på att måla om elementen här hemma och därför kan inte schäslongen stå där det brukar stå.  Just nu ser det ut som ett smärre kaos i soffan med filtar, kuddar , hunddynor (på något vis har Kiwi och en gigantisk puff. :O Satt en sväng och surfade medan jag väntade på att färgen skulle torka inför en andra målning. Kiwi satt bredvid och tuggade på ett ben. Sedan gick jag ut i köket för att måla elementet där och när jag kom tillbaka till vardagsrummet var Kiwi borta. Antog att hon hade gått upp och lagt sig i sängen istället. Men oj, vad fel jag kunde ha.


Kaoset.


Efter en stund hör jag konstiga ljud från soffan och upptäcker att Kiwi inte alls var på
övervåningen. Hon hade tydligen hittat en jättemysig koja att vila i.


Kiwi testar att sitta uppe på berget.

I helgen har vi sågat i skogen och eftersom det var så fint väder fick Kiwi spendera ett par timmar i hundgården tillsammans med taxen Rex. Lyckligtvis är Kiwi en av få hundar som trivs väldigt bra i hundgården, antagligen eftersom hon i princip inte har varit instängd där inne mer en handfull gånger.

Kan inte direkt påstå att Kiwi är vacker när hon reser ragg. På bilden har 'strägen' som löper längstmed ryggraden hunnit lägga sig.

Vad Kiwi gör när hon är ensam hemma har vi i princip ingen aning om. Ett par gånger i veckan är hon ensam hemma mellan tre och sex på natten. När någon sedan kommer hem till henne, så hör man oftast en duns ifrån sängen på övervåningen och sedan kommer en trött men glad råtta  ner för att hälsa. Nio av tio gånger är det dessutom väldigt varmt och skönt under täcket. ;)

Ibland grejar vi med veden och kapar stockar med en vedkap, eftersom det tjuter en hel del så får Kiwi vara inne och skona sina öron. I vanliga fall brukar hon busa lite, vila på sin dyna i soffan eller i vår säng. De senaste gångerna som hon har varit ensam inne, så har hennes vanor förändrats markant. :( När vi har gått in för att hämta henne, så har hon stått på köksbordet. :O Antagligen för att fönstren sitter ganska högt upp där och om hon inte står på bordet, så ser hon helt enkelt inte ut.

Hon sitter tydligen där och spanar efter oss. På vårt köksbord står en skål som Oscars syster har gjort, och i den ligger det godis med papper runt. Häromdagen hade Kiwi i sin tristess tagit en hallonkola och försökt smaka på. Dessvärre verkade plasten runt kolan lite för svår för henne att få loss... någon dag senare smakade hon istället på en Marianne. Den godis föll henne betydligt bättre i smaken - pappret var lätt att slita sönder och själva godisen var hård och inte mjuk när man tuggar på den. När vi kom in så satt det en hund på bordet och det fanns småbitar och papper kvar från Mariannegodisen samt ett snigelliknande spår över hela bordet.

Idag har Kiwibusan haft riktiga vårkänslor. Hon har betett sig ungefär som en ko som just släppts ut på grönbete. ;) Solen har skinit hemma hos oss för fullt och hela eftermiddagen har spenderats ute med att röja i trädgården, till Kiwis stora glädje. Efter vår renovering av huset, så har en massa saker hamnat i trädgården i väntan på återvinnscentralen. Nu när snön har smält bort så ser trädgården ut som en smärre skroptipp. :O

Hursomhelst har vi varit ute och röjt, eldat i tunnan och klippt bort en massa vissna växter. Kiwi har hjälpt till med de torra växterna och försökt gnaga loss egna. Hon har även sprungit runt, runt i trädgården som en tok, hittat ungefär - vad som känns som - en miljon pinnar och kottar, sprungit upp och runt på markbädden, skällt på en kartongbit som rymt ur vår eldningstunna osv. Hon har knappt varit still en sekund och det fina vädret har gett henne fullt med bus i benen. Hon var inte ens pigg på att gå in. I vanliga fall brukar hon stå och hänga vid dörren, eftersom det är alldeles för kallt för henne ute...

Nu håller vi tummar och tår för att vädret fortsätter vara fint, så att vi kan åka hem till mina föräldrar och hämta några agilityhinder. Kiwi är ju trots allt femton månader nästa vecka och då är det alldeles lagom att lära sig lite hinder. ;)

Titt som tätt tittar vi på Kiwis tänder, så att hon ska vara van vid det. Ibland får även besökare och bekanta kolla på dem. ;) För det mesta så tittar vi på hennes framtänder lite fort och förra veckan upptäckte jag att hon hade fått någon beläggning på hörntänderna alldeles vid tandköttskanten, som satt som berget. Antagligen tandsten. :/ Italienarna är ju inte direkt kända för sin goda tandstatus heller...

Idag åkte vi till Överby (shoppningcenter) där det finns tre (!) apotek med djursortiment samt tre djuraffärer. Att få tag i en tandskrapa var inte det lättaste, trots ett stort utbud av butiker. I en affär kunde de beställa hem en skrapa, men då var jag tvungen att veta om den skulle vara höger- eller vänstervinklad. Hur ska man kunna veta det innan man ens har sett eller använt dem? :S

En affär hade tex bara skrapor med en bred platta i änden. Själva skrapytan på plattan var nästan dubbelt så bred som Kiwis hörntänder. Fick slutligen tag på en tandskrapa med smal och spetsig ända, ungefär en sån som tandläkaren skrapar tandsten med, för 200kr. Det hade varit jättepraktiskt om jag fortfarande hade jobbat på en tandläkarpraktik, för då hade jag ju kunnat låna med mig en ask olika skrapor hem. ;) Verktygen genomgår sedan en noggrann tvätt eller sterilisation innan de används på nästa patient.

Väl hemma brottades vår monsterråtta ner och hennes hörntänder fick sig en omgång. I början tyckte hon att det var lite obehagligt, men vande sig sedan. Hon låg still och det gick mycket lättare än vad jag trodde. :) Hennes hörntänder är numera som nya. ;)

Oscar köpte Pedigrees denta-sticks till Kiwi. Hon ska tydligen äta en om dagen (vilket hon mer än gärna gör) för att främja sin tandstatus. Får se om det gör någon nytta.

Idag skiner solen som aldrig förr och givetvis har vår lilla soldyrkare bänkat sig i på bästa plats i soffan.

Kiwi, åtta veckor. Foto: Olivia Johansson

Nu har ett år gått, sedan vi akuthämtade Kiwi. :) Valparna skulle veterinärbesiktas på fredagen den nittonde februari och vi skulle ner till Borås och hämta vår sötnos dagen efter. Dessvärre utfärdare SMHI en stor varning inför helgen och vi fick tillåtelse att av Herr och Fru Skogsville att hämta vår raring i princip direkt efter veterinärbesiktningen. Vädret var ganska dåligt redan på vägen hem... natten mot lördagen (både jag och Oscar jobbar nämligen natt) blev vädret allt annat än bra och helgen fortsatte med kaos.


Utanför vårt sovrumsfönster kämpade människor med att skotta fram
sina bilar i timmar under lördagen. :O

Vår lilla busråtta fick nöja sig med att kissa och bajsa inne de första dagarna. När hon väl var ute så pep hon hela tiden, tyckte att det var kallt och försökte gömma sig under bilarna. :/ Mao så var hon nog tokigt nöjd med att få tillåtelse att göra sina behov inne. ;) Först på måndagen kom hon ut på sin första riktiga promenad, givetvis iklädd den fina tröjan som Aje stickat till henne. :)

Här kommer lite bilder från vårt första halvår med råttan:


Kiwi skuttar omkring hemma hos Aje.


Första kvällen hemma.


En trött busråtta.


Sötaste lilla Ki.


Första promenaden, givetvis iklädd Ajes stickade tröja.


Det tog inte mer än ett par dagar innan Kiwi ena valpöra försvann. :(


Ganska fort blev vår inglasade balkong ett omåttligt populärt soldäck.


Bus med stora kompisen Osma.


Bus i sängen.


Börjar bli stor.


På stranden.


Börjar blir stor. :)


Sover med husse.


Är ute på sin första långpromenad.


Träffar sin bästis, tillika kusinbarn, Tarzan för första gången.


Lär sig åka cykelkorg i maj...


...och springa bredvid cykeln.


Att hämtar pinnar ur vattnet blev hon en riktig hejare på.


Att sitta lugnt och fint i båten är hon också bra på. :)

Inatt hittade jag en hund. :O Kvart i tre, vid infarten till Margareteberg, stod en hund mitt på vägen. Tur för hunden att jag inte kör särskilt fort, tom min mamma klagar på att jag kör långsamt och då måste det vara illa. Måste passa på att poängtera att jag kör inte för lågsamt, bara lagligt. ;)

Den här hunden stod utanför en stor gård, som inte har hundar. Dessutom ligger den här gården mitt på den enda rakstreckan på väg hem till oss. Den är par kilometer lång och Oscar kör alltid i över hundra där, liksom alla andra. De som skulle ha passerat förbi gården och hunden på natten är kollegan S och alla på väg hem från krogen. Att låta hunden stå kvar där var inget alternativ, eftersom folk kör som galningar, det var dessutom halt ute och ingen hade förmodligen hunnit stanna i tid.

Som tur var pratade jag i telefon med Oscar samtidigt (som är lokalkänd) och han frågade hur hunden såg ut och om den hade halsband. Halsband fanns det inget och den såg ut som en sån där korthårig jakthund med krull på svansen. Creamfärgad med svart teckning, ungefär. Fick även frågorna: "har du med dig ett koppel?" nej, "heter hunden Arja?" Nej, det hette den inte heller. Tydligen bor det någon in på vägen i närheten som har tre jakthundar. Den här hunden tyckte inte att det var särskilt kul att träffa mig. Jag var tydligen läskig, eftersom den skällde konstant och inte hade den någon lust att åka med i bilen heller. :/

Det hela slutade med att Oscar fick ringa sin pappa, som känner alla på Näs och vet vilka som har jakthundar. I vanliga fall börjar min svärfar jobba klockan tre på natten, då han är bagare, men just idag var hans lediga lördag. :( Lyckligtvis svarade han ändå, men då var problemet redan löst. Hunden gick in på en avfartsväg och jag följde efter. Jag kunde inte lämna hunden bara sådär när jag vet att ett par bilar strax skulle passera i hög fart. Efter ett par hundra meter ökade hunden farten och svängde av vägen. På höger sida låg ett hus som det lyste i. Bingo! Någon i huset måste ju känna igen hundarna som bor i närområdet. Det visade sig vara så väl att det var i just det huset som hunden Svea bodde. Hon hade tydligen varit ute, vet inte om det var tidigare på dagen eller en kvart tidigare, och sprungit bort. Ägaren var väldigt glad över att få tillbaka sin hund i levande förvar. :)

Mamma och pappa, Lotta, K, Anki och alla andra som blev så förtjusta i Jerome... istället för att berätta för alla typ tre gånger eller ingen gång, eftersom jag inte är så bra på att ha koll på vad jag har sagt till vem (vem kan jag ha ärvt det av måntro? :P), så skriver jag det här - då jag vet att de flesta av er läser. Det blev nog lite invecklat där, men här kommer poängen:

Häromdagen fick jag ett mail från Jeromes nya ägare. :) Fast han heter inte Jerome längre, utan Jerry - kunde de inte bara ha döpt honom till Sassie istället? ;) De tycker att han är en väldigt vacker och lugn hund. Det låter precis som Jerome, frågan är bara om han har mött några fler stora och lurviga hundar som skrämt upp honom iom sin kroppshydda? Annars håller han sig ju kolugn. ;)

Jeromes husse är tydligen pensionär, så han är väldigt sällan ensam hemma och sover med husse och matte i sängen på natten, medan det är soffan som gäller på dagarna. Han är alltid på jakt efter godis, som han får lite för ofta. ;) Det låter precis som ett toppenliv och framförallt som ett liv som passar Jerome som handen i handsken. :)

Ibland åker de till sin stuga, där Jerome är lös och bestämmer över grannens tre hundar. Om jag och Oscar någon gång har vägen förbi Trondheim (vad är det dit, nittio mil?) så är vi hjärtligt välkomna att hälsa på. :) Dessutom har de lovat att skicka någon bild på honom.

Får avsluta med den här meningen: "Vi er utrolig glad i Jerry både min mann og jeg og har virkelig funnet en hund etter vårt hjerte." Sötaste lilla Jerome. :)


Jerome november 2009.

Så här kan det gå om man glömmer en chokladkaka framme och någon med oförmåga att bryta den i bitar försöker slicka i sig den istället.

När Kiwi var liten så kastade hon sig glatt i alla famnar hon såg. Det gör hon visserligen fortfarande. ;) Hemma hos Oscar farmor och farfar så ska hon först sitta i farmors knä, sen i farfars knä, sen i farmors knä igen och så i farfars. Så håller det på ungefär hela tiden som vi är där - förut när det är dags att få skinkbiten från kylskåpet.

Hursomhelst verkar Kiwi ha blivit införstådd i den karaktäristiska italienarreservationen för främlingar. När vi bodde i lägenheten så tyckte Kiwi att det var rena himmelriket när det ringde på dörren! Hon blev jätteglad och framförallt glad i den som stod på andra sidan dörren. ;) Numera blir hon fortfarande väldigt förväntansfull när det knackar på hos oss. Är det någon som hon känner så blir hon glad och ska hälsa med en gång. Om det istället är någon som hon känner och dessutom någon som hon inte känner så hälsar hon glatt på sin bekantskap och hyfsat glatt på den som är okänd för henne.

Om det visar sig vara någon som hon inte alls vet vem det är så blir hon förfärad! Hon försöker smyga sig på främlingen, men vågar inte gå hela vägen fram. Hon är liksom jättenyfiken, men väldigt blyg och rädd. Kommer den dessutom in i vårt hus så morrar hon lågt och skäller lite tyst (enda gången som hon faktiskt skäller är när hon är rädd eller sjukt taggad för bus). Som om det inte vore nog, så bevakar hon den här människan, även om hon inte riktigt vågar göra det.

Om man möter någon på stan som vill klappa henne, så är hon numera också reserverad för det också. Det är tydligen inte helt okej att klappa henne om man inte känner henne sedan tidigare. När hon var mindre, så var hon helt övertygad om att alla som hon mötte ville hälsa och klappa på henne. Nuförtiden ignorerar hon människor och hundar, vilket är skönt.

Idag stod en lekstund med Tarzan på schemat. :) Termometern visade plus fyra grader, ingen nederbörd för tillfället men däremot lite blåst. Dessvärre visade det sig vara det nästintill värsta vädret hundarna kunde tänka sig. :O Det hela slutade efter en kvart med att Kiwi och Tarzan krupit ihop till skakande bollar och i princip bad och bönade om att få åka hem. Det mest spännande som hände under den kvarten var att Kiwi kissade. Roligare än så blev det inte...

Ah ja, hoppas på en aning bättre väder nästa gång och mer leksugna hundar. ;)

Något som Kiwi har blivit alldeles fanatsikt bra på, på sistone, är att krafsa, peka och använda sina framben. Helt plötsligt har hon förstått att man kan använda dem där spinkiga sakerna till något (förutom att springa med förstås), och det har nog inte lyckats undgått någon...

Det brukar funka väldigt bra för henne att somna om på morgonen, hon är vädigt morgontrött och går gärna med mig ut och kissar på morgonen för att sedan gå upp och lägga sig med Oscar igen. Sedan sover hon vidare och är i princip alltid sist med att gå upp. Hursomhelst har hon börjat med att dra mig i håret (aldrig Oscar) när det är dags för något, tex godis (ja, hon är en stor godisråtta), krypa ner under täcket, mat eller kissa, när jag ligger i sängen. Hon sätter en tass i håret och kniper som bara den med klorna samtidigt som hon drar. Det går inte att ignorera och det gör faktiskt ganska ont. :(

Hemma hos mina föräldrar har katten sin matskål i soffan, för att vara i fred från hundarna. När Kiwi var lite mindre hoppade hon alltid upp i soffan och plundrade skålen eller stod nedanför och balanserade på den ena bakbenet för att nå så långt som möjligt. Numera lägger hon upp ena frambenet i soffan och håvar in skålen för att sedan kalasa på resterna.

Hemma hos oss har hon en viss tendens att hoppa upp på soffbordet och äta upp vad som finns där när någon vänder ryggen till. De senaste dagarna har det gått upp för henne att det inte är okej att vara på bordet, däremot kan man hiva upp en tass på det och fiska in alla godsaker - det är tydligen helt okej att göra. :O

När hon vill något, tex sitta i knät fast ingen annan är nämvärt sugen på att ha henne i knät så ge ni ge er på att den där tassen på frambenet kommer fram och liksom puttar lite på en för att man ska förstå vinken.

Det här är några av situtaionerna som Kiwi nyligen har kommit fram till att man kan använda sig av frambenen genom att krafsa, dra eller peta med.

Ett par hundra meter från där vi bor så ligger det en hundkyrkogård ute i skogen. Det är ägarna eller de fd ägarna till Näsbyholm som har begravt sina allra bästa jakthundar i en cirkel runt en stor bok. Btw så är Näsbyholm den stora egendomen som vi bor granne med och den här hundkyrkogården är en mäktig syn. Tyvärr är det så att någon har vandaliserat ett par av gravstenarna och vält omkull tre av totalt åtta stenar. :(