K I W I och S O D A

För en gångs skull har Kiwi och Soda lyckats synka sina löp någorlunda. Kiwi löper normalt med fem månaders mellanrum och Soda med sex månader. Just nu ligger Kiwi drygt en vecka efter Soda och båda är nu inne i höglöpet. Lagom kul att ha två överpilska flickor som är riktigt sugna på valpar. De är väldigt söta, men lite väl jobbiga.

Hallå allihop! Vi har inte dött, även om det har varit knäpptyst ifrån oss i drygt ett och ett halvt år.

 

Sammanfattningsvis har vi hunnit flytta från vårt gamla hus till grannhuset och därmed sexdubblat vår bostadsyta (ja, vi har gått vilse och även lyckats slarva bort hundarna i huset) och fått en dubbelt så stor trädgård. Vi var inne ett tag på att skaffa får, för att slippa klippa den groteskt stora gräsmattan, men kom fram till att vi är nöjda med storleken på vår djurpark, som i dagsläget består av våra två underbara råttor och sju brahmahöns.

 

Oscar har hunnit med att bo ett halvår i Halmstad och ett år i Uppsala. Numera återfinns han på sin gamla arbetsplats Såtenäs och kan titulera sig som specialistofficer och flygstridsledare. Vi har även hunnit både förlova oss och sedan även gifta oss. Dessutom har jag avklarat alla delkurserna i SKKs uppfödarutbildning, men några valpar lär det inte bli för det. Hursomhelst har det varit mycket spännande att läsa kurserna.

Vår gråfis längtar något himmelskt efter att få sin utlovade kattlillebror som hon kan busa järnet med, men får om ett par veckor nöja sig med att ha tre hussar och mattar, istället för två. Förövrigt har Soda växt till sig mentalt, även om hon fortfarande gör först och tänker sedan. Dessutom har vi faktiskt hört henne skälla ett par gånger.

 

Kiwi är fortfarande vår lilla gosråtta och en lugn och sansad hund. Tyvärr var hon med om en fallolycka veckan innan sin fyraårsdag och trillade nedför trappan mitt i natten och ådrog sig hjärnskakning med kramper. Hon har repat sig bra efter detta och mår numera lika bra som innan, fast är numera tusen gånger busigare än tidigare – tom busigare än Soda.

I tisdags var det den första ringträningen för hösten. Kiwis hundvakt hade fått förhinder i sista stund, så det vara bara att packa in båda råttorna i bilen och bege sig iväg. Den här gången var det extremt mycket valpar som hade anslutit sig för att träna, så de två små ringarna delades upp i nybörjare och i lite mer vana. Jag valde den lite mer rutinerade gruppen (inte för att vi egentligen känner oss så, men ändå...). 

Soda var lite ringrostig, även om man märker väldigt tydligt på henne att hon vet exakt vad det är för skillnad på det vanliga kopplet och utställningskopplet (det vet Kiwi också, och hon blir väldigt mallig på hemmaplan med utställningskopplet på). Som vanligt vinglar Soda lite när vi går, eftersom det är så mycket annat intressant att titta på. Hon står fortfarande väldigt bra på marken och på bordet - där hon verkligen uppskattar att någon hälsar och tar i henne. ;) Det gick även helt okej att gå runt i ringen, trots att hon var disträ, vilket antagligen berodde på att det var den första gången för hösten samt att hon precis har börjat löpa. Nästa gång kommer det säkert att gå ännu bättre.

Eftersom Kiwi satt bunden mitt i ringen, i en stolpe, och tittade på oss andra så var jag mer eller mindre tvungen att tvinga den stackars råttan till att gå ett varv. Dra på trissor när Kiwi gick snoffsigt, och lika proffsigt som vanligt, och samtidigt viftade på svansen! :D Min duktiga lilla råttunge! :) På bordet tyckte hon inte om att stå, men söt som hon är så ställer hon upp väldigt bra även om det syns att hon inte uppskattar det. Det var verkligen jättekul att få se Kiwi gå omkring i ringen med en viftande svans. :) Helt klart det bästa under hela tisdagen! :)

Typiskt att det bara var 1+2 anmälda till Eskilstuna och enbart en hane som visades i Norrköping, när vi planerade att åka dit men fick förhinder. :( Ah ja, får hålla tummarna för att det är lika få anmälda nästa år också och att vi kommer iväg förstås. ;)

Just nu händer det extremt mycket i Sodas liv. Förra veckan började hon löpa för första gången, i tisdags var hon på höstens första ringträning och hon har även precis börjat gå en minikurs för en bekant tjej som håller på att utbilda sig till instruktör.

Apropå vår illbatting så har det under den senast veckan framkommit att under sämre väderförhållanden så förvandlas hon till en riktig liten goding. :) Inte för att hon är så hemsk i vanliga fall, men hon blir väldigt lugn, medgörlig och samarbetsvillg. Det är nästan som att ha två Kiwisar. ;)

Som det nämndes i inläggen under, så har hundarna varit med oss på semester. Från stugan skulle vi gå ner till badviken och gick på en stig längst med vattnet. Först Oscar, sedan jag och sist hundarna. Soda (som alltid har raketer i rumpan) sprang förbi oss alla, precis där man kommer till ett parti som passerar över en spång. Soda har totalvägrat gå över spången och passerade oss alla på sidan av spången, som vi just skulle gå över. Precis då ser Oscar att det ligger en huggorm på spången och solar!

Sonika står jag, Oscar och Kiwi på ena sidan av spången och Soda på den andra. Mitt i alltihopa ligger det en irriterad huggorm. Lyckligtvis har Soda blivit så stor och duktig att hon lugnt (men väldigt undrandes) kunde stå kvar på anda sidan av ormen/spången och kommenderas uppför den stora slänten.

Promenaden ner mot vattnet fortsätter på en traktorväg uppe på en äng. Nästan nere vid vattnet skriker Kiwi till och blir mer eller mindre tokig. Lilla Råttsson har trampat i ett jordgetingbo! :( Lyckligtvis hann hon inte reta upp dem alltför mycket, utan undkommer med ett stick på nosen och ett ovanför armbågen. Nossticket svullnar inom loppet av ett par minuter upp till storleken av en femtioöring med en krater i mitten. Muskeln ovanför frambenen blir till nästan tredubbla storleken.

Efter ett par timmar har svullnaderna lagt sig, men Kiwi är halt på frambenet och öm på sina ställen. Dagen efter är hon mer eller mindre återställd. :) Typiskt att när vi undvek huggormen så trampas det i ett jordgetingbo istället, men hellre det än att åka akut till veterinären med en huggormsbiten råtta...


Tjejerna släcker törsten på vägen hem.

De senaste dagarna har vi och kidsen varit på semester i Östergötland. Tanken var egentligen att resan skulle ske till helgen och att Soda skulle får göra sin SKK-debut i Eskilstuna på lördag och sedan ställas i Norrköping på söndag. Tyvärr behöver Oscar åka med ett tåg mitt under söndagen och att bara åka på en utställning kändes inte så lockande.

Sodas debut blir inte heller i Backamo... Nu hoppas jag på att hon snart ska löpa för första gången och därmed förhoppningsvis utvecklas ännu mer i kroppen. Hon är verkligen en jättesnygg (om än lite stor) tjej, men tyvärr än så länge en aning fransysk i fronten. Trots att hon har tusen vackra fördelar, så stör frambenen enligt mig helhetsintrycket på en annars otroligt vacker flicka, men förhoppningsvis rättar det till sig så snart hennes bröstkorg utvecklas mer. :)

Nästa vecka drar ringträningarna igång igen och Soda ska drillas ännu mer. I våras utvecklades hon otroligt under träningarna och eftersom hon har växt upp oich mognat under sommaren så tror jag att hon kommer att vara kalasduktig nu undr hösten.

Vår ena råtta skäller när någonting är otäckt och den andra skäller någon enstaka gång när den är superbusig. Annars håller de sig mest till konstiga gruglande och morranden. Oscar var ensam hemma med hundarna häromkvällen och hörde en hund skälla utanför. Han visste med ens att det inte var Kiwi, men det var likt hennes skall - fast ljusare.

När han gick ut så visade det sig att Soda var väldigt upprörd över någonting i trädgården. I vanliga fall är hon superfascinerad av alla djur. Hon gillar att fånga ödlor, möss, insekter mm. Dagen till ära hade hon hittat en snok som skulle äta upp en padda och det blev tydligen för mycket för henne.



Mitt i trädgården, mellan parkeringen och huset, hade den bänkat sig. Lyckligtvis var den inte kvar fem timmar senare på kvällen när jag kom hem och skulle kissa råttorna. Dagen därpå markerade Soda (utan att skälla) för en ny upptäckt i trädgården. Då hittade hon en ny padda, vilket troligtvis var den som ormen försökte äta upp kvällen innan.

Igårkväll åkte vi till Stjärnberg och badade hundarna. Eller badade och badade, snarare stoppade i dem i vattnet. Kiwi är inte så förtjust i att bada. Hon går i om man kastar ut en pinne eller om hon jagar måsar i vattnet, men annars blir det inga dopp.´för hennes del.

Soda är däremot väldigt fascinerad av vattnet. Hon är väldigt förtjust i fågelbadet på framsidan och det måste vara vattenfyllt för hennes skull. När någon duschar är också fascinerande och bäst av allt är när vi fyller på en vattenho i granait a la fårstorlek. Där står hon gärna med tassarna i coh dricker vatten. När man fyller på så ska hon alltid dricka ut slangen eller jaga vattenstrålen.

Igår fick hon åka till stranden  för första gången och det trodde vi att hon skulle tycka var lite spännande, men nej. Det enda som var roligt där var gräsmattan i närheten. Den måste ha luktat himelskt gott. Oscar fick bära i hundarna i vattnet på så djupt vatten att det nådde dem upp till magarna, och så var det med det badet.

Igår klippte jag och Oscar ner en av våra syrenbuskar medans flickorna gassade i solen. ;)

Nu på morgonen har Soda trampat på en orm. Hon jagade en fjäril vid soptunnan och råkade helt enkelt kliva på en solande orm. Lyckligtvis blev hon inte biten. Iförrgår höll både hon och jag på att trampa på en orm vid vårt ena uthus och i tisdags jagade hon något bland de täta blanden på vår kulle - vilket antagligen var en orm eller en ödla.

Vår infartsväg är drygt trettio meter, men nästan en gång varje vecka under sommarhalvåret kan man hitta en ny, överkörd orm på den. Till saken hör att det enbart är jag och Oscar som kör på den vägen, så vägen är inte särskilt hårt trafikerad. Sonika bor vi på ett väldigt ormpopulärt område. Det enda positiva är att de överkörda ormarna inte är huggormar och att hundarna hittills, vad vi vet, inte har blivit bitna. Överväger att höra med vår veterinär om vi kan få något kortisonprepart utskrivet ifall att olyckan skulle vara framme. Peppar, peppar!

Kiwi var planerad till att börja löpa i början av augusti, men började istället att löpa idag. Sist gång hon löpte så blev hon en rejäl surpuppa och det höll i sig i två-tre månader. :( Vädret kan även ha spelat in, för hon är en fisförnäm (och ganska bortskämd) prinsessa. Nu håller vi tummar och tår för att hennes mindre glada jag inte ska ge sig till känna vid det här löpet också. Just nu leker hon med Soda i soffan bakom mig och det känns otroligt bra. :)

Idag har råttorna tagit en längre cykeltur i skogen och plockat svamp. Vilket var väldigt uppskattat från deras sida. Imorgon blir det smultron- och blåbärsplockning, om vädret tillåter förstås. ;) Ifjol tvärvägrade Kiwi att ens gå mot skogen eftersom hon var så fruktansvärt trött på att plocka bär och svamp. När Soda är med så blir det inte lika trist att vänta eftersom det blir en hel del bus i skogen. Igårkväll så trillade Soda i ett djupt träsk i skogen. Hon var blöt enda upp till öronen och frös så himla mycket att vi fick gå raka vägen hem. På de tio minuterna så hann hennes korta päls torka och det var bara svansen som var blöt när vi kom hem igen. :) Därefter somnade hon i soffan.

I helgen åkte Soda båt för första gången och till en början gick det kalasbra! :) När det sedan blåste upp mer på sjön så skulle hon fånga vågorna (tur att det finns ett rejält handtag på hennes flytväst). Vår busråtta är nämligen löljigt förtjust i att leka med vatten. Därefter höll hon på att hoppa över bord flertalet gånger när hon skulle fånga måsarna i skyn.

Råttorna var även med och tältade i skogen. Även det gick över förväntan. De sov väldigt lugnt och fint i fotändan av vår dubbelsovsäck. :)

Här hemma löper livet på nästan som vanligt. I tisdags var det den sista ringträningen för våren. Sedan Soda fick vara med och pinas i regnet så har hon fullkomligt blommat ut på ringträningarna. Hon är jätteduktig och kan gå både sista, först och i mitten utan några som helst problem! :) På bordet är hon fortfarande överlyckligt över att någon vill titta på henne och hennes tänder - men hellre det än sura miner. ;) Vidare är hon kalasduktig och sköter sig jättebra. Den busiga, lilla valpen börjar kännas allt mer avlägsen...

Kiwi håller också på att utvecklas. Från sitt supergringa jag, som hon blev i vintras iochmed löpet, så håller hon på att mjukna upp. Vet inte om det är vår/sommarkänslor? Hursomhelst har hon återigen börjat leka! :O Hon springer nästan varje dag en-två-tre minuter med Soda i trädgården och tycker faktiskt att det är kul, och Soda tycker att det är hysteriskt roligt. Efter de få minutrarna som språngmarschen varar så är Kiwi helt slut och vill in och vila. Det känns jätteroligt att vår tråk-sura råtta håller på att bli en mer lekfull råtta igen. :)

Igår var Kiwi med mig på uppfödarutbildningen och Soda fick träna på att vara ensam hemma. Oftast är de ju ensamma hemma tillsammans och det uppstår inte så ofta tillfällen då den ena hunden kan var helt ensam hemma. När vi skulle åka blev Soda lite orolig, hon är alltid väldigt pigg på att följa med. När vi kom hem igen så hade ingenting förändrats. Soda hade varit så duktig så! :) Hon är sedan tidigare van vid att vara ensam inne i fem minuter åt gången, eftersom hon under en period roade sig med att alltid putta omkull Kiwi så fort hon skulle kissa. Kiwi vågade helt enkelt inte kissa när Soda var i närheten under den perioden. Sedan har Soda som längst varit ensma hemma i en halvtimme. Hursomhelst gick det galant! :)

Kiwi satt i mitt knä och halvsov under hela kurstillfället. Hon är pålitligt, den där gamla Bettan. ;) För att klargöra så vet jag inte om det någonsin blir några valpar. Jag har alltid sagt att jag vill ha tikar för att jag är van vid det 8har haft en hanhund under en tid och det kändes tokigt fel och avigt) och för att ha chansen till valpar. Sedan får framtiden utvisa om jag känner att jag har kunskapen, tid osv för valpar och om vår lilla odåga visar sig ha kvaliteter som är värda att föra vidare. Sedan är ju Kiwi världens goaste lilla råtta, med bra temperament och väldigt bra utställningsresultat (även hon själv avskyr utställningar), men tiden och kunskapen är alldeles för vag för att det ska hinna bli några valpar för hennes och våran del.

Idag var det istället Kiwis tur att vara ensam hemma. Hon avskyr utställningar, men tycker att ringträningarna är helt okej. Soda behöver träna mer på att inte busa så mycket när hon går efter andra hundar, så hon är given på träningarna. ;) Idag regnade det och alla blev jätteblöta. Soda skötte sig bättre än hon någonsin gjort tidigare. Vet inte om det beror på erfarenhet och mognad eller om allt bus försvann iochmed regnet. Hon var iaf väldigt duktig och för en gångs skull fick vi en viss person till ringledare. Den här personen har ett annat sätt att coacha på och är väldigt kritisk på ett bra sätt. Kiwi var också duktig när hon var ensam hemma. :)

Jag och Soda håller på att bli kändisar. ;) Se bara här! Typiskt att fotografen var där den enda gången som Soda fick ha både utställningskopplet och halsbandet på. Det ser inget vidare snyggt ut...

Förövrigt var Soda helt ofokuserad på den senaste ringträningen. Hennes tankar var någon annanstans från början till slutet. Men som vanligt stod hon perfekt på bordet (det är hon faktiskt fantastiskt duktigt på att göra) och det gäller bara att försöka få henne att samarbeta bättre med mig när det är andra hundar framför oss i ringen. Då brukar det blir lite för mycket spring och bus.

På bilderna från det tidigare tillfället kan man se både Kiwi och Soda på avstånd. Man känner igen oss på att jag har samma outfit som på den förstnämnda bilden och råttorna har Back on track-täcken på sig.