K I W I och S O D A

Kiwi, åtta veckor. Foto: Olivia Johansson

Nu har ett år gått, sedan vi akuthämtade Kiwi. :) Valparna skulle veterinärbesiktas på fredagen den nittonde februari och vi skulle ner till Borås och hämta vår sötnos dagen efter. Dessvärre utfärdare SMHI en stor varning inför helgen och vi fick tillåtelse att av Herr och Fru Skogsville att hämta vår raring i princip direkt efter veterinärbesiktningen. Vädret var ganska dåligt redan på vägen hem... natten mot lördagen (både jag och Oscar jobbar nämligen natt) blev vädret allt annat än bra och helgen fortsatte med kaos.


Utanför vårt sovrumsfönster kämpade människor med att skotta fram
sina bilar i timmar under lördagen. :O

Vår lilla busråtta fick nöja sig med att kissa och bajsa inne de första dagarna. När hon väl var ute så pep hon hela tiden, tyckte att det var kallt och försökte gömma sig under bilarna. :/ Mao så var hon nog tokigt nöjd med att få tillåtelse att göra sina behov inne. ;) Först på måndagen kom hon ut på sin första riktiga promenad, givetvis iklädd den fina tröjan som Aje stickat till henne. :)

Här kommer lite bilder från vårt första halvår med råttan:


Kiwi skuttar omkring hemma hos Aje.


Första kvällen hemma.


En trött busråtta.


Sötaste lilla Ki.


Första promenaden, givetvis iklädd Ajes stickade tröja.


Det tog inte mer än ett par dagar innan Kiwi ena valpöra försvann. :(


Ganska fort blev vår inglasade balkong ett omåttligt populärt soldäck.


Bus med stora kompisen Osma.


Bus i sängen.


Börjar bli stor.


På stranden.


Börjar blir stor. :)


Sover med husse.


Är ute på sin första långpromenad.


Träffar sin bästis, tillika kusinbarn, Tarzan för första gången.


Lär sig åka cykelkorg i maj...


...och springa bredvid cykeln.


Att hämtar pinnar ur vattnet blev hon en riktig hejare på.


Att sitta lugnt och fint i båten är hon också bra på. :)

Inatt hittade jag en hund. :O Kvart i tre, vid infarten till Margareteberg, stod en hund mitt på vägen. Tur för hunden att jag inte kör särskilt fort, tom min mamma klagar på att jag kör långsamt och då måste det vara illa. Måste passa på att poängtera att jag kör inte för lågsamt, bara lagligt. ;)

Den här hunden stod utanför en stor gård, som inte har hundar. Dessutom ligger den här gården mitt på den enda rakstreckan på väg hem till oss. Den är par kilometer lång och Oscar kör alltid i över hundra där, liksom alla andra. De som skulle ha passerat förbi gården och hunden på natten är kollegan S och alla på väg hem från krogen. Att låta hunden stå kvar där var inget alternativ, eftersom folk kör som galningar, det var dessutom halt ute och ingen hade förmodligen hunnit stanna i tid.

Som tur var pratade jag i telefon med Oscar samtidigt (som är lokalkänd) och han frågade hur hunden såg ut och om den hade halsband. Halsband fanns det inget och den såg ut som en sån där korthårig jakthund med krull på svansen. Creamfärgad med svart teckning, ungefär. Fick även frågorna: "har du med dig ett koppel?" nej, "heter hunden Arja?" Nej, det hette den inte heller. Tydligen bor det någon in på vägen i närheten som har tre jakthundar. Den här hunden tyckte inte att det var särskilt kul att träffa mig. Jag var tydligen läskig, eftersom den skällde konstant och inte hade den någon lust att åka med i bilen heller. :/

Det hela slutade med att Oscar fick ringa sin pappa, som känner alla på Näs och vet vilka som har jakthundar. I vanliga fall börjar min svärfar jobba klockan tre på natten, då han är bagare, men just idag var hans lediga lördag. :( Lyckligtvis svarade han ändå, men då var problemet redan löst. Hunden gick in på en avfartsväg och jag följde efter. Jag kunde inte lämna hunden bara sådär när jag vet att ett par bilar strax skulle passera i hög fart. Efter ett par hundra meter ökade hunden farten och svängde av vägen. På höger sida låg ett hus som det lyste i. Bingo! Någon i huset måste ju känna igen hundarna som bor i närområdet. Det visade sig vara så väl att det var i just det huset som hunden Svea bodde. Hon hade tydligen varit ute, vet inte om det var tidigare på dagen eller en kvart tidigare, och sprungit bort. Ägaren var väldigt glad över att få tillbaka sin hund i levande förvar. :)

Nu har vi bestämt oss... även om det verkar vara riktiga kalasvalpar till whippetar, så avstår vi. Vi behöver bla skaffa en till hundbur till bilen, vilket kommer att göra att bilen blir knökfull av enbart burar. Oscar är rädd att en så "stor" valp kommer att busa sönder vår lilla tårtsmula till hund. Bianca hade tex vissa tendenser att leka lite för vilt med mammas och pappas hund Jasmine (yorkshireterrier). Nu har vi visserligen en stor säng, men det känns som att det skulle bli en aning trångt med en till, och större, hund under täcket. Att det är amerikanska linjer bakom whippetvalparna  (dvs stora hundar) gör inte saken mycket bättre. Däremot så hade Biancas och Jermones alla saker passat perfekt. ;)

Vi letar vidare efter en annan grå hund istället. Får se om vi får tummen ur (dvs övertyga min sambo) om att en viss kombination av hundar inte är så tokig. ;) Sen är det ju en annan fem om det blir någon grå tik och om det öht blir någon grå tik till oss...

Nu har Kiwi börjat träna lite smått inför årsdebuten i Lidköping åttonde maj. ;) Att springa med i utställningskopplet är hon väldigt duktig på. :) Det värsta är bara att hon tycker att det är så kul att springa fram och tillbaka att hon har svansen konstant i vädret (vilket klassas som ett diskvalificerande fel), eller så viftar den som en propeller. :/ Huvudsaken är att hon trivs med att springa runt, svansen får väl stå hur den vill ett tag till... förhoppningvis "lägger" den sig med åldern.

Det som hon egentligen (och jag också förstås) behöver bli bättre på är att stå ordentligt. Stå still på bord kan hon, däremot är det värre med att få henne inte stå som en räka. :( Vad vi har förstått så ska en IG stå med rak rygg och lite sluttande bakparti. Kiwi vill helst skjuta upp ryggen i en båge med de bakre revbenen som högsta punkt. Föga vacker, må jag säga. :(

Nedan följer bilder från tre olika träningstillfällen på vår köksbänk. Måste leta fram nya batterier till kameran eftersom den hinner dö efter två kort :(, för hon står lite snyggare för varje gång som man ställer upp henne. Som bilderna visar, så är det mycket träning kvar - lyckligtvis är det är tag till utställningen i maj. ;) Det är väldigt svårt att försöka få en hund som inte är van vid att posera att stå ordentligt, samtidigt som man ska backa och försöka få med det på kort.


Bästa kortet hittills, därmot har bakbenen försvunnit bakåt. Lilla Råttsson
tendenserar att ta ett extra steg framåt med frambenen ibland, till synes
på den här bilden. Det här är ingen kvadratisk hund, fast det är det inte
på någon om av bilderna.


Här tycker jag att bakbenen står snyggt, men Kiwi envisas med krypa
ihop och visa upp den där "räkryggen".


Den lilla kröken vill liksom inte försvinnna, fast att benen placeras längre
bakåt. Tror inte att det är tänkt att mitt på ryggen ska vara den högsta
punkten...

Vid utställningstillfället i maj kommer Kiwi att vara 16 månader och frågan är om man ska anmäla henne till juniorklassen (9-18 månader), unghundsklassen (15-24 månader) eller den öppna klassen (+ 15 månader). Som sagt var så är det ett tag kvar till utställning och förhoppningsvis har vi lyckats klura ut vilken klass som passar vår råtta bäst tills dess.

Mamma och pappa, Lotta, K, Anki och alla andra som blev så förtjusta i Jerome... istället för att berätta för alla typ tre gånger eller ingen gång, eftersom jag inte är så bra på att ha koll på vad jag har sagt till vem (vem kan jag ha ärvt det av måntro? :P), så skriver jag det här - då jag vet att de flesta av er läser. Det blev nog lite invecklat där, men här kommer poängen:

Häromdagen fick jag ett mail från Jeromes nya ägare. :) Fast han heter inte Jerome längre, utan Jerry - kunde de inte bara ha döpt honom till Sassie istället? ;) De tycker att han är en väldigt vacker och lugn hund. Det låter precis som Jerome, frågan är bara om han har mött några fler stora och lurviga hundar som skrämt upp honom iom sin kroppshydda? Annars håller han sig ju kolugn. ;)

Jeromes husse är tydligen pensionär, så han är väldigt sällan ensam hemma och sover med husse och matte i sängen på natten, medan det är soffan som gäller på dagarna. Han är alltid på jakt efter godis, som han får lite för ofta. ;) Det låter precis som ett toppenliv och framförallt som ett liv som passar Jerome som handen i handsken. :)

Ibland åker de till sin stuga, där Jerome är lös och bestämmer över grannens tre hundar. Om jag och Oscar någon gång har vägen förbi Trondheim (vad är det dit, nittio mil?) så är vi hjärtligt välkomna att hälsa på. :) Dessutom har de lovat att skicka någon bild på honom.

Får avsluta med den här meningen: "Vi er utrolig glad i Jerry både min mann og jeg og har virkelig funnet en hund etter vårt hjerte." Sötaste lilla Jerome. :)


Jerome november 2009.

Så här kan det gå om man glömmer en chokladkaka framme och någon med oförmåga att bryta den i bitar försöker slicka i sig den istället.

Just nu (eller rättare sagt för några dagar sedan) har vi fått nys om ett par hundvalpar som är väldigt svåra att stå emot. :O Däremot får man tänka efter en hel del och grubbla, så att det inte blir något förhastat beslut.

För att göra en lång historia kort, så vill Oscar egentligen ha en lite större hund. Missförstå mig inte, för han tycker verkligen att Kiwi är toppen och väldigt mysig när hon vill ligga i hans knä när han spelar WoW. :) Sedan flera år tillbaka så var jag inställd på att hund nummer två (och nummer tre) skulle vara en IG, då den skulle passa mentalitetsmässigt med min dåvarande hund och stora ögonsten Bianca. Jag ville ha en lite mindre hund än B, men som samtidigt skulle matcha henne, hennes karaktär och passa in i vår pyttelilla flock.

Tyvärr så gick Bianca bort väldigt hastigt och oväntat. :( Då flyttade istället Jerome in hos mig. Verkligen en toppenhund, men tyvärr inte rätt hund för mig. Han var precis Biancas raka motsats, men det kändes inte helt hundra mellan oss och det måste det nästan göra om man ska behålla en vuxen hund i drygt tio år till. Jerome bor numera hos en familj i Trondheim, som sökte en hund med precis hans egenskaper. :) Deras beskrivning på hur deras framtida hund skulle vara, var exakt som Jerome var. Helt enkelt Jerome i ett nötskal. ;)


5 januari 2007, Bianca (5 veckor) är valpen längst till vänster och
Jerome (4 månader) är den svartvita valpen i bakgrunden.

När både Jerome och Bianca inte fanns kvar i mitt liv längre, så kändes det som hela (och då menar jag verkligen hela) hundvärlden stod öppen. Valet av en IG till lillasyster (därav även namnet Kiwisyster på bloggen, hon kommer ju alltid vara lillasyster) berodde ju egentligen på att hunden skulle matcha Biancas personlighet. Hursomhelst funderade jag på flertalet olika hundraser, med bla maxvikt på 15-20kg, släthårig,  hysat positiv inställning, kunna vara lös i skogen, en smäcker och inte alltför vanlig ras. Var inne lite på bla whippet, pinscher, IG (såklart!) mfl.

Oscar tyckte att det skulle bli en pinscher (hans drömras är nämligen dobbermann) eller en whippet, men så blev det en IG till slut ändå - vilket vi inte ångrar. :) Däremot så var det verkligen jättetomt att inte ha någon hund att gå ut med efter att Jerome flyttat till Norge. Vi stod med på ett par valplistor i hopp om att det skulle födas en grå tik som kunde flytta hem till oss. Dessvärre växer inte grå tikar på trän och de går åt som smör i solsken. För att fylla tomrummet snabbare, så blev det istället en svart liten råtta, gosiga lilla Ki. :) Så den här gången ska det verkligen vara en grå hund. ;)

Som inlägget började med så har det dykt upp en valpkull i Sverige som är minst sagt oemotståndlig - Oscar vill gärna ha en lite större hund och jag vill ha en grå. Valparna i fråga är sysslingar till min sötnos Bianca och syskonbarn till Jerome. Grå och gråvita whippetar växer inte på trän heller. ;)

Hittills har vi varit inne på om det ska bli en grå IGtik till syster eller om vi ska satsa på en lite större och ovanligare hund i form av en Cirneco dell'Etna. En whippet är väl egentligen en av de vanligaste vinthundarna, och det bor ett helt knippe såna inne i stan, men en grå whippet - jösses säger jag bara. :) I värsta fall kan det ju bli en till IG sen. ;)

När Kiwi var liten så kastade hon sig glatt i alla famnar hon såg. Det gör hon visserligen fortfarande. ;) Hemma hos Oscar farmor och farfar så ska hon först sitta i farmors knä, sen i farfars knä, sen i farmors knä igen och så i farfars. Så håller det på ungefär hela tiden som vi är där - förut när det är dags att få skinkbiten från kylskåpet.

Hursomhelst verkar Kiwi ha blivit införstådd i den karaktäristiska italienarreservationen för främlingar. När vi bodde i lägenheten så tyckte Kiwi att det var rena himmelriket när det ringde på dörren! Hon blev jätteglad och framförallt glad i den som stod på andra sidan dörren. ;) Numera blir hon fortfarande väldigt förväntansfull när det knackar på hos oss. Är det någon som hon känner så blir hon glad och ska hälsa med en gång. Om det istället är någon som hon känner och dessutom någon som hon inte känner så hälsar hon glatt på sin bekantskap och hyfsat glatt på den som är okänd för henne.

Om det visar sig vara någon som hon inte alls vet vem det är så blir hon förfärad! Hon försöker smyga sig på främlingen, men vågar inte gå hela vägen fram. Hon är liksom jättenyfiken, men väldigt blyg och rädd. Kommer den dessutom in i vårt hus så morrar hon lågt och skäller lite tyst (enda gången som hon faktiskt skäller är när hon är rädd eller sjukt taggad för bus). Som om det inte vore nog, så bevakar hon den här människan, även om hon inte riktigt vågar göra det.

Om man möter någon på stan som vill klappa henne, så är hon numera också reserverad för det också. Det är tydligen inte helt okej att klappa henne om man inte känner henne sedan tidigare. När hon var mindre, så var hon helt övertygad om att alla som hon mötte ville hälsa och klappa på henne. Nuförtiden ignorerar hon människor och hundar, vilket är skönt.

Idag stod en lekstund med Tarzan på schemat. :) Termometern visade plus fyra grader, ingen nederbörd för tillfället men däremot lite blåst. Dessvärre visade det sig vara det nästintill värsta vädret hundarna kunde tänka sig. :O Det hela slutade efter en kvart med att Kiwi och Tarzan krupit ihop till skakande bollar och i princip bad och bönade om att få åka hem. Det mest spännande som hände under den kvarten var att Kiwi kissade. Roligare än så blev det inte...

Ah ja, hoppas på en aning bättre väder nästa gång och mer leksugna hundar. ;)