Främlingar

När Kiwi var liten så kastade hon sig glatt i alla famnar hon såg. Det gör hon visserligen fortfarande. ;) Hemma hos Oscar farmor och farfar så ska hon först sitta i farmors knä, sen i farfars knä, sen i farmors knä igen och så i farfars. Så håller det på ungefär hela tiden som vi är där - förut när det är dags att få skinkbiten från kylskåpet.

Hursomhelst verkar Kiwi ha blivit införstådd i den karaktäristiska italienarreservationen för främlingar. När vi bodde i lägenheten så tyckte Kiwi att det var rena himmelriket när det ringde på dörren! Hon blev jätteglad och framförallt glad i den som stod på andra sidan dörren. ;) Numera blir hon fortfarande väldigt förväntansfull när det knackar på hos oss. Är det någon som hon känner så blir hon glad och ska hälsa med en gång. Om det istället är någon som hon känner och dessutom någon som hon inte känner så hälsar hon glatt på sin bekantskap och hyfsat glatt på den som är okänd för henne.

Om det visar
sig vara någon som hon inte alls vet vem det är så blir hon förfärad! Hon försöker smyga sig på främlingen, men vågar inte gå hela vägen fram. Hon är liksom jättenyfiken, men väldigt blyg och rädd. Kommer den dessutom in i vårt hus så morrar hon lågt och skäller lite tyst (enda gången som hon faktiskt skäller är när hon är rädd eller sjukt taggad för bus). Som om det inte vore nog, så bevakar hon den här människan, även om hon inte riktigt vågar göra det.

Om man möter
någon på stan som vill klappa henne, så är hon numera också reserverad för det också. Det är tydligen inte helt okej att klappa henne om man inte känner henne sedan tidigare. När hon var mindre, så var hon helt övertygad om att alla som hon mötte ville hälsa och klappa på henne. Nuförtiden ignorerar hon människor och hundar, vilket är skönt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0